Funderingar kring ny föreställning

Vi lever i ett rikt samhälle, rikt på kulturer, utryck och mångfald, ett samhälle med större acceptans och firande av våra skillnader än någonsin tidigare.

Ändå växer de krafter som vill splittra oss, som förespråkar enfald i stället för mångfald, som ställer gupp mot grupp, som vill se ett vi men inte dom, som spelar på rädsla och okunskap. Krafter som säger att allt kommer bli bra bara det inte vore för dom som inte ser ut som oss, som inte låter som oss, som inte tror som oss. De utlovar enkla lösningar på komplexa problem, de säger att de står på de svagas sida när de i själva verket bär upp de starkaste, de lovar att rensa upp i etablissemanget och korruptionen, men skor sig själva. De spelar på en knappt dold nationell rasism som ibland tillåts lysa fem i full dager.

Och vi spelar med i deras spel, köper deras formuleringar av problemen, samtidigt som vi fördömer och alienerar alla som följer dem.

Det kan inte vara den rätta vägen att gå.

Ur dessa tankar spirar clownen Sven när han stiger in på scenen Iklädd, clownäsa, folkdräkt och nyckelharpa är han essensen av svenskheten eller kanske dess antites?

Med humor och absurdism, publikinteraktion och musik bearbetas nationalism, rasism, svenskhet, rädsla och grupptillhörighet.

När vi skrattar åt trollen spricker dom.

När vi med humorns hjälp kan se det absurda i en situation ökar vår förståelse.

Föreställningen står fast förankrad i tron på alla människors lika värde, och är inte ute efter att förlöjliga någon, för att skratta åt någon eller en grupp är återigen att bygga murar att förstärka ett vi och ett dom.

De varmaste, de djupaste och mest befriande skratten kommer igenom igenkänning, genom medkänsla och inlevelse. Alla det som gör vård värld till en varmare och tryggare plats för alla.

Vist kan clownen vara vass och ibland hård i sin kritik eller frågeställningar men alltid mot makten, mot de med högre status, en clown slår aldrig nedåt.

PREMIÄR!!

Odysséen - en skärgårdskröns premiär 2/6 2018 © Ivan Monthan
Odysséen – en skärgårdskröns premiär 2/6 2018
© Ivan Monthan

Premiär för Odysséen – en skärgårdsskröna den 2/6 på Rimbostämman.
Stress och pepp i en härlig blandning!

Varför clown?

 

 

 

 

Jag får ofta frågan; varför blev du clown? och tycker du det är roligt?
På den andra frågan kan jag svara ett tveklöst JA! det är underbart. Känslan av att komma in på scenen och känna kontakten med publiken, är helt obetalbar!
Vi skapar någonting tillsammans, vi passar och leker med varandra och mitt emellan oss skapas föreställningen. Den som är helt unik, som aldrig kan upprepas på samma sätt. För att just i den stunden, i det ”nuet” var det du/ni och jag som var där.

Men den första frågan då – varför?
Det hela började med en föreställning på Stockholms Stadsteater 1994. Jag var 11år och såg ”Clowner” med Morgan Alling, Per Sörberg och Lasse Beischer. Jag var fast! Totalt förtrollad! Jag minns fortfarande scener och improvisationer som att det var i går.
Efter den upplevelsen viste jag – jag skall bli clown!
Men det koma att dröja ända till 2015 innan jag vågade, antagligen var jag rädd att misslyckas med min stora dröm…
Första gången jag var clown var på en väns bröllop, jag mins nervositeten där jag stod på toaletten och för första gången la det som kom att bli min clownsminkning. Det enda jag visste var att jag skulle försöka läsa en dikt. Men mitt i all stress glömde jag dikten på toaletten och klev bara rakt in på bröllopsfesten. Jag var tvungen att improvisera från start – och det höll!!
Folk skrattade, det jublades och jag njöt i fulla drag!
Jag hadde brutit isen, jag vågade och sedan den dagen har jag aldrig tagit ett steg tillbaka!

Nu längtar jag redan tills det är dags att nästa gång ta på den röda näsan och landa i nuet tillsammans med min publik!

Vi ses!!