Jag får ofta frågan; varför blev du clown? och tycker du det är roligt?
På den andra frågan kan jag svara ett tveklöst JA! det är underbart. Känslan av att komma in på scenen och känna kontakten med publiken, är helt obetalbar!
Vi skapar någonting tillsammans, vi passar och leker med varandra och mitt emellan oss skapas föreställningen. Den som är helt unik, som aldrig kan upprepas på samma sätt. För att just i den stunden, i det ”nuet” var det du/ni och jag som var där.
Men den första frågan då – varför?
Det hela började med en föreställning på Stockholms Stadsteater 1994. Jag var 11år och såg ”Clowner” med Morgan Alling, Per Sörberg och Lasse Beischer. Jag var fast! Totalt förtrollad! Jag minns fortfarande scener och improvisationer som att det var i går.
Efter den upplevelsen viste jag – jag skall bli clown!
Men det koma att dröja ända till 2015 innan jag vågade, antagligen var jag rädd att misslyckas med min stora dröm…
Första gången jag var clown var på en väns bröllop, jag mins nervositeten där jag stod på toaletten och för första gången la det som kom att bli min clownsminkning. Det enda jag visste var att jag skulle försöka läsa en dikt. Men mitt i all stress glömde jag dikten på toaletten och klev bara rakt in på bröllopsfesten. Jag var tvungen att improvisera från start – och det höll!!
Folk skrattade, det jublades och jag njöt i fulla drag!
Jag hadde brutit isen, jag vågade och sedan den dagen har jag aldrig tagit ett steg tillbaka!
Nu längtar jag redan tills det är dags att nästa gång ta på den röda näsan och landa i nuet tillsammans med min publik!
Vi ses!!