Märkliga sammanträffanden

Ibland verkar allt hänga ihop på ett mystiskt vis!
Jag arbetar för närvarande intensivt med föreställningen Odysséen-en skärgårdsskröna.
Idén är att förflytta Homeros Odysséen till Roslagen och Östersjön under 1920talet.
Som utgångspunkt har jag självklart använt mig av Erland Lagerlöfs fantastiska översättning av Odysséen men också Albert Engströms Roslagsberättelser.

Men det är nu det börjar bli märkligt…
Det visar sig nämligen att Erland Lagerlöf gjorde sin översättning av Odysséen under åren 1906-1908 på ett pensionat i Grisslehamn!
och inte nog med det, där blev han också god vän med just Albert Engström!

Hur mycket de båda inspirerades av varandras konstnärliga gärning kan man bara spekulera i, men nu 110år senare gifter deras verk ihop sig till en enhet för första gången!

Tack!

Bidrag från Rosslagens Sparbanks Stiftelser
Bidrag från Rosslagens Sparbanks Stiftelser

Tack för stödet Roslagens Sparbaks Stiftelser!
Sven ligger i startgroparna och föreställningen börjar växa fram!
Detta skall bli spännande 🙂

Hur görs bebisar? – en föreställning blir till.

Hur görs bebisar? Teater MO
Hur görs bebisar? Teater MO

En ny föreställning skall skapas, och jag sitter i början av manusarbetet.
Utgångspunkten är Boken ”Hur görs bebisar?” av Corry Silverberg.

När jag först läste boken för min son kände jag direkt att detta var något jag ville göra dramatik av, sättet den beskriver hur ett barn blir till som inkluderar alla och helt lämnar ord som man, kvinna, kön utanför – kändes helt rätt.
Nu när alla rättigheter är ordnade och finansiering finns (tack till kulturrådet!)
kan arbetet äntligen börja ordentligt.
Som vanligt känner jag ett vist motstånd för att kasta mig in i det hela, jag har förberett mig under en längre tid, läst på, samlat material, bilder mm. Men nu är det alltså dags…

När jag skriver sker det mycket visuellt, jag ser vad som händer framför mig, scenbilden, vart personerna är, hur dom rör sig, jag ser det som bilder som en film framför mig. En bild/film som jag sedan skall fånga i ord.

Så önska mig lycka till för nu börjar det…

Varför clown?

 

 

 

 

Jag får ofta frågan; varför blev du clown? och tycker du det är roligt?
På den andra frågan kan jag svara ett tveklöst JA! det är underbart. Känslan av att komma in på scenen och känna kontakten med publiken, är helt obetalbar!
Vi skapar någonting tillsammans, vi passar och leker med varandra och mitt emellan oss skapas föreställningen. Den som är helt unik, som aldrig kan upprepas på samma sätt. För att just i den stunden, i det ”nuet” var det du/ni och jag som var där.

Men den första frågan då – varför?
Det hela började med en föreställning på Stockholms Stadsteater 1994. Jag var 11år och såg ”Clowner” med Morgan Alling, Per Sörberg och Lasse Beischer. Jag var fast! Totalt förtrollad! Jag minns fortfarande scener och improvisationer som att det var i går.
Efter den upplevelsen viste jag – jag skall bli clown!
Men det koma att dröja ända till 2015 innan jag vågade, antagligen var jag rädd att misslyckas med min stora dröm…
Första gången jag var clown var på en väns bröllop, jag mins nervositeten där jag stod på toaletten och för första gången la det som kom att bli min clownsminkning. Det enda jag visste var att jag skulle försöka läsa en dikt. Men mitt i all stress glömde jag dikten på toaletten och klev bara rakt in på bröllopsfesten. Jag var tvungen att improvisera från start – och det höll!!
Folk skrattade, det jublades och jag njöt i fulla drag!
Jag hadde brutit isen, jag vågade och sedan den dagen har jag aldrig tagit ett steg tillbaka!

Nu längtar jag redan tills det är dags att nästa gång ta på den röda näsan och landa i nuet tillsammans med min publik!

Vi ses!!